Wensleydale

Wensleydale är en av de största brittiska fårraserna och föds upp främst för sin särpräglade långullsfäll och som korsningsbagge. Rasen kommer från trakten kring Wensleydale i North Yorkshire i England. Vuxna baggar kan väga långt över 130 kg, och rasen har en djup, reslig kropp på långa ben.

Det mest kännetecknande draget är ullen. Den växer i långa, spiralvridna lockar som hänger jämnt nedför båda sidor av kroppen, med en fiber som har en stark naturlig glans. Huden i ansiktet, på öronen och på benen har en djupt blå färg som syns genom det korta håret på huvudet, vilket ger rasen dess kännetecken "blåansikte".

Wensleydale hålls av handspinnare och ullproducenter för sin kempfria ull, och av kommersiella uppfödare som använder wensleydale-baggar på tackor från fjäll- och höglandsraser för att tillföra storlek, ullkvalitet och mjölkighet hos korsningslammen.

Vem rasen passar

Rasen passar djurhållare som vill ha ett lugnt och lätthanterligt får och som värdesätter ullen. Den långa ullen kräver skötsel och klippning för att hållas ren och fri från tovor, så Wensleydale passar bättre för den som kan avsätta tid för regelbunden skötsel än för den som vill ha en flock med minimal arbetsinsats. Rasen väljs också av uppfödare som producerar korsningslamm och av handspinnare som säljer eller använder ullen.

Wensleydale har fått sitt namn efter dalen Wensleydale i North Yorkshire i England, där rasen utvecklades under 1800-talet. Trakten hade länge hållit lokala långullsfår av Teeswater-typ, och uppfödare i området arbetade med att förbättra både ull och kroppsbyggnad.

Rasen härstammar från en enda bagge född 1839, oftast omnämnd som "Bluecap". Baggen kom från en korsning mellan en Dishley Leicester (ett förädlat Leicester Longwool-får) och en lokal tacka av Teeswater-typ. Bluecap bar den mörkblå huvudhuden och en lång, glansig ull, och han förde vidare dessa egenskaper starkt till sin avkomma.

Uppfödare använde Bluecap och hans ättlingar för att befästa typen, och det särpräglade blå ansiktet tillsammans med den lockiga ullen blev genomgående i linjen. Wensleydale Longwool Sheep Breeders' Association bildades 1890 för att registrera och främja rasen.

Under stora delar av 1900-talet användes Wensleydale som korsningsbagge för att förbättra fjällflockar, och antalet djur minskade i takt med att jordbruket förändrades. Rasen räknas i dag som en sällsynt ras i Storbritannien och hålls av stambokförda uppfödare och ullentusiaster som bevarar linjen.

Wensleydale är hög och djup i kroppen och står på långa, rena ben. Både baggar och tackor är naturligt hornlösa. Huvudet är brett och bärs högt, och rasen har ett vaket och värdigt utseende.

Det mest utmärkande draget är färgen på den bara huden. Ansikte, öron och underben visar en djupt blågrå, nästan skifferfärgad ton genom det korta håret. Denna pigmentering är ett fast raskännetecken. Lamm föds ofta med mörkare ansikte som ljusnar när ullen växer till.

Päls och färger

Ullen är rasens signum. Den växer lång, ofta 20 till 30 cm om året, och faller i tydliga lockar utmed rygg och sidor. Fibern är glansig, fri från kemp och uppskattad av handspinnare. Standardullen är vit, men det finns även en erkänd svartullig variant som bär samma blå hud och samma lockighet. Ansiktet är normalt fritt från ull, och den långa pälsen börjar strax bakom hjässan.

Wensleydale har ett stabilt och milt lynne. Djuren är i regel fogliga och tål hantering väl, vilket gör rutinuppgifter som klippning, klövverkning och ullkontroll enklare än hos piggare raser. Rasen beskrivs ofta som värdig, med huvudet högt buret och ett lugnt rörelsemönster.

Väl hanterade wensleydalefår blir stillsamma och trygga och vänjer sig lätt vid en fast rutin. Som flockdjur trivs rasen bäst i sällskap av andra får snarare än ensam. Baggarna är stora och starka, så de kräver respektfull hantering och säkra stängsel, men rasen är inte känd för aggressivitet.

Tillsammans med andra djurslag är Wensleydale lugn och fungerar väl vid samvarande bete. Storleken och det stillsamma lynnet gör att djuren sällan utmanar stängsel eller andra djur, även om ordentliga hägn ändå behövs för alla stora får.

Den dagliga skötseln följer sedvanlig fårhållning, men den långa ullen innebär extra arbete. Ullen måste hållas ren och fri från tovor, och den växer snabbt, så rasen kräver pålitlig klippning och regelbunden inspektion.

Pälsvård

• Klipp minst en gång om året; vissa djurhållare klipper två gånger för att hantera den snabbväxande ullen
• Kontrollera ullen regelbundet efter tovor, växtrester och tecken på flugangrepp, särskilt under varma perioder
• Håll ull vid bak och buk ren för att minska risken för gödseltovor och flugangrepp
• Verka klövarna enligt ett fast schema för att förebygga hälta

Motion

• Ge gott om betesmark för daglig bete och rörelse
• Rotera betet för att bevara foderkvaliteten och minska parasittrycket
• Se till att ett storvuxet djur har utrymme att röra sig och lägga sig bekvämt

Miljö

Wensleydale behöver bra bete, rent vatten och torrt skydd mot kraftigt regn och hetta. Den täta, långa ullen håller kvar fukt, så torr liggplats och väl ventilerade utrymmen är viktiga. Under de långa, kalla svenska vintrarna behöver flocken tillgång till ett torrt, dragfritt fårhus eller lider, eftersom en genomblöt eller isbelagd ull sliter hårt på djuret och ökar risken för nedkylning. Stängslen måste vara säkra och anpassade för ett stort får. Ge skugga sommartid, eftersom en tung ull ökar värmebelastningen.

Wensleydale är en betande idisslare och trivs bäst på gräs och grovfoder av god kvalitet. Under större delen av året täcker välskött bete merparten av behovet. Hö eller ensilage täcker vintern och perioder med knappt gräs. Kraftfoder ges måttligt vid högre behov, till exempel för tackor sent i dräktigheten och under digivning eller för växande lamm. Plötsliga foderbyten bör undvikas för att skydda våmfunktionen. Rent vatten och lämpliga mineraler ska alltid finnas tillgängliga.

Godsaker och tillskott

Ge en mineralslicksten eller ett tillskott avsett för får och anpassat efter den lokala jordmånen, med uppmärksamhet på selen och kobolt där jorden är fattig på dessa ämnen. Små mängder rotfrukter kan ges vintertid. Alla godsaker bör utgöra en liten del av en foderstat baserad på grovfoder.

Wensleydale är en robust ras med en typisk livslängd på 10 till 12 år vid god skötsel. De flesta hälsoproblem är gemensamma för får i allmänhet, men den långa, täta ullen ökar risken för flugangrepp och hudproblem om klippning och pälsvård försummas. Ett planerat program för parasitkontroll, klövvård och vaccination håller flocken frisk.

Förebyggande vård

• Klipp i tid och inspektera ullen ner till huden regelbundet
• Håll ett veterinärstyrt vaccinationsprogram (till exempel mot klostridier)
• Verka och kontrollera klövarna enligt ett fast schema
• Använd träckprovsanalys för att styra riktad avmaskning
• Ge rätt mineraler för den lokala jordmånen och hullbedöm regelbundet

Wensleydale blir könsmogen inom sitt första levnadsår, även om tackor vanligen betäcks första gången vid omkring 18 månaders ålder när de är fullvuxna. Betäckning sker under den naturliga höstbrunsten, med baggar insläppta till tackorna så att lammen föds på våren. Dräktigheten varar cirka 145 till 150 dagar, ungefär fem månader.

Tackorna får normalt ett eller två lamm, och tvillingar är vanligt hos djur i gott hull. Rasen är känd för god mjölkighet och moderlighet, och tackorna sköter i regel sina lamm väl. Lammen är stora vid födseln i förhållande till rasens storlek, så tackorna bör hållas i rätt hull och övervakas under lamningen.

Wensleydale värdesätts som korsningsbagge. Baggarna används på tackor från fjäll- och höglandsraser för att ge korsningshonor med större storlek, bättre ullkvalitet och mer mjölk. Vid renrasig avel säkerställer noggrant urval att det blå ansiktet, den lockiga ullen och kroppsformen som kännetecknar rasen bevaras.