Leicester Longwool

Leicester Longwool är ett stort tamfår från England som i första hand hålls för sin långa, glänsande ull och som en tvåsidig ras där även köttet tas till vara. Rasen tillhör långullsgruppen, en familj brittiska får som kännetecknas av tunga fällar med långa, lockiga stapelfibrer. Lynnet är lugnt och gott, vilket gör djuren lätta att sköta både på små gårdar och i större besättningar.

Vuxna djur är kraftigt byggda och breda, med en ull som faller i tydliga ringlar utmed kroppen. Ullen växer snabbt och når en lång stapellängd, en egenskap som gav rasen dess rykte bland handspinnare och äldre ullspinnerier. Tackorna är omsorgsfulla mödrar, och baggarna är i regel medgörliga trots sin storlek.

I dag räknas rasen som en lantras eller sällsynt ras i flera länder. Den hålls av småbrukare, fiberproducenter och bevarandebesättningar som arbetar för att bevara äldre avelslinjer. Det lugna lynnet och den användbara ullen gör att rasen fortfarande efterfrågas av den som spinner, väver eller tovar sin egen ull.

Vem rasen passar för

Leicester Longwool passar den som värdesätter god ullkvalitet och ett stabilt, odramatiskt djur. Storleken innebär att stängsel och hanteringsutrustning måste vara kraftiga och tilltagna för ett tungt får, så rasen passar bäst den som har tillräckligt med bete och skydd. Handspinnare och mindre fiberföretag lockas av den långa, lockiga stapelfibern. Det lugna lynnet gör rasen till ett rimligt val även för nya fårägare som klarar av den skötsel och klippning som en tung ullfäll kräver.

Rasen har sina rötter i Leicestershire i centrala England, där lokala långullsfår hade hållits i århundraden. På 1700-talet tillämpade lantbrukaren Robert Bakewell från Dishley Grange systematisk avel på dessa djur och valde ut för snabbare tillväxt, kraftigare kroppsbyggnad och en tung, jämn ullfäll. Hans förädlade djur kom att kallas Dishleyfåret eller New Leicester, och de utgör grunden för dagens Leicester Longwool.

Bakewells metoder, bland annat avkommeprövning och praxisen att hyra ut baggar för att testa deras avkomma, fick betydelse långt utanför fårskötseln. Det förädlade Leicesterfåret användes för att förbättra många andra långulls- och korsningsbesättningar i Storbritannien och utomlands, och dess arv finns kvar i flera senare raser.

Under 1800-talet exporterades rasen i stor skala, bland annat till Nordamerika och Australien. Den hölls på Mount Vernon, och George Washington noterade sitt intresse för typen, vilket är en av anledningarna till att amerikanska bevarandebesättningar gärna lyfter fram rasens koppling till kolonialtiden.

När den kommersiella fårnäringen under 1900-talet gick över till kortullsraser och djur som växte snabbare till slakt, minskade antalet Leicester Longwool kraftigt, och rasen blev sällsynt. Bevarandeorganisationer och engagerade uppfödare har sedan dess hållit de kvarvarande avelslinjerna vid liv.

Leicester Longwool har en lång, djup kropp med bred rygg och väl välvda revben. Både tackor och baggar är naturligt hornlösa. Huvud och ben är fria från tyngre ull, och ansiktet är oftast vitt eller blågrått med ett lugnt uttryck. Det mest slående draget är ullfällen, som växer i långa, tydliga lockar utmed kroppens sidor.

Ullfäll och färger

Ullen är rasens mest utmärkande drag. Den växer snabbt, har en lång stapellängd och en hög lyster som ger det spunna garnet en glänsande yta. Ullen faller i tydliga ringlar eller lockar i stället för att ligga platt, och ett års tillväxt ger en tung klippning. De flesta djuren är vita, vilket gör att ullen kan färgas fritt. Det finns även naturfärgade besättningar, från silvergrått till nästan svart, och dessa mörkare fällar är eftertraktade bland handspinnare som vill ha ofärgad kulör. Det rena ansiktet och de rena benen gör klippning och kontroll enkla trots kroppsfällens omfång.

Rasen är känd för sitt jämna humör. Djuren är i regel stillsamma, blir sällan uppskrämda och är lätta att flytta och hantera, egenskaper som väger tungt hos ett så stort får. Tackorna är godmodiga och kommer snabbt in i besättningens rutiner. Baggarna är oftast medgörliga jämfört med många andra raser, även om varje obedövad, hel bagge ändå bör hanteras med normal försiktighet.

Väl hanterade Leicester Longwool vänjer sig vid människor genom regelbunden kontakt och tolererar den nära hantering som klippning och pälsvård kräver. Mot främlingar är de vanligen lugna snarare än skygga. De flockar sig gärna och lever fredligt med andra får och med blandad boskap som getter eller nötkreatur, förutsatt att introduktionen sker med omtanke. Det milda lynnet är en av de främsta anledningarna till att småbrukare och fiberproducenter väljer rasen.

Pälsvård

• Klipp minst en gång om året; vissa uppfödare klipper två gånger för att hålla stapellängden hanterbar för spinning.
• Skikta och håll ullen ren, eftersom de långa lockarna fångar upp växtdelar, lera och skräp.
• Kontrollera att ullen inte tovar sig kring bakdel och buk, och klipp bort smutsig ull (dagga) vid behov för hygienens skull.
• Verka klövarna regelbundet för att förhindra överväxt och hälta.

Motion

• Ge gott om bete för daglig betesgång och rörelse.
• Rotera hagar där det går för att hålla foderkvaliteten uppe och minska parasittrycket.
• Se till att flocken har utrymme att röra sig fritt, vilket håller en stor ras i god kondition.

Miljö

Rasen trivs bäst på gott gräsbete i ett tempererat klimat, vilket stämmer väl med svenska sommarförhållanden. Den tunga ullfällen skyddar väl mot kyla och regn, en fördel under långa, kalla vintrar, men den gör också att värme och fukt är den största utmaningen, eftersom en lång ull kan orsaka värmestress innan klippning. Erbjud skugga, rent vatten dygnet runt och ett torrt skydd för lamning och inomhushållning vid svår väderlek. Stabila stängsel anpassade för ett stort får är viktiga, liksom en hanteringsplats där en person på egen hand kan sköta klippning, klövvård och rutinbehandlingar säkert.

Rasen är en betande idisslare, och kosthållningens grund bör vara foder av god kvalitet. På bra bete under växtsäsongen kan vuxna djur täcka det mesta av sitt behov enbart genom gräs. Hö ersätter betet under vintern eller vid torka. Kraftfoder tillförs vid perioder med högre behov, som sen dräktighet, digivning och inför betäckning, samt till unga djur i tillväxt. Ständig tillgång till rent vatten är avgörande, särskilt för ett tungt djur och för tackor i mjölkproduktion.

Tillskott och belöningar

Erbjud en fårspecifik lösmineral eller mineralsten som ger salt och spårämnen men håller kopparhalten låg. På jordar med brist kan selen och andra spårämnen behövas efter samråd med veterinär. Små mängder lämpliga grönsaker kan ges som belöning, men merparten av foderstaten bör förbli grovfoder. Inför nytt foder gradvis för att undvika matsmältningsbesvär som acidos eller trumsjuka.

Rasen är en robust och väletablerad typ utan utbredda rasspecifika sjukdomar, med en typisk livslängd på 10 till 12 år. Som hos alla får uppstår de flesta hälsoproblem på grund av skötsel snarare än arv. Den tunga ullfällen kräver extra uppmärksamhet kring flugangrepp och renlighet, och rasens storlek gör klövhälsan viktig.

Förebyggande vård

• Följ en parasitkontrollplan baserad på träckprovsräkning i stället för rutinmässig avmaskning av hela flocken.
• Verka och kontrollera klövarna regelbundet och behandla klövröta i tid.
• Håll bakdelen ren och klipp eller dagga inför den period då flugangrepp är som vanligast.
• Håll ett vaccinationsprogram anpassat till regionen, till exempel skydd mot klostridiesjukdomar.
• Ge rätt näring under sen dräktighet för att förebygga ämnesomsättningssjukdomar.
• Karantänsätt nya djur innan de förs in i besättningen.

Rasen når betäckningsmogen ålder inom sitt första levnadsår, även om många uppfödare väntar tills tackorna är väl utvuxna innan första betäckningen. Betäckningen är säsongsbunden, tackorna brunstar på hösten och lammar på våren efter en dräktighet på ungefär fem månader. Baggarna släpps in i tackflocken under en avgränsad period för att koncentrera lamningen.

Kullstorleken är oftast ett eller två lamm, och tvillingar är vanliga hos tackor i god hull. Tackorna är omsorgsfulla mödrar med god mjölkproduktion, och lammen är livskraftiga. Lammen avvänjs vanligen vid några månaders ålder, när de äter grovfoder och kraftfoder på ett tillförlitligt sätt. Eftersom rasen är stor gynnar gott hull hos tackan genom dräktigheten en lätt lamning och starka lamm. Bevarandeuppfödare för noggrann stamboksföring för att hålla denna sällsynta rasens begränsade avelslinjer levande.