Carneau

Carneau är en tamduva (Columba livia domestica) som togs fram i Frankrike som nyttoras. Fågeln är medelstor, med rundad och fyllig kropp och en upprätt, samlad hållning. Den vanligaste formen är helröd, men andra färger förekommer. Vuxna fåglar väger som regel mellan 600 och 750 gram. Det gör Carneau till en av de större slaktduvorna, utan att den når samma tyngd som de riktigt stora köttraserna.

Rasen uppskattas av två skäl på en gång. Den ger stora duvungar som växer fort, och föräldrarna matar pålitligt och drar upp ungarna nästan utan hjälp. Carneau är dessutom tyst och godmodig, vilket gör den lättare att hantera än många nervösa nyttoraser. Den trivs i slutet slag och passar bra i ett vanligt duvslag.

Uppfödare håller Carneau som slaktduva, som utställningsduva och som lugnt stamdjur i ett blandat slag. Kombinationen av härdighet, milt lynne och säker föräldravård har hållit rasen i bruk utan avbrott sedan slutet av 1800-talet.

Vem rasen passar

Carneau passar den som vill ha en produktiv slaktras som också är lätt att leva med. Det lugna lynnet passar nybörjare som är osäkra på att hantera duvor, och den säkra föräldravården minskar arbetet med ungarna. Den som vill ha en tyst duva i slaget som samtidigt duger som utställningsdjur får en praktisk ras.

Carneau har fått sitt namn efter trakten i norra Frankrike och de angränsande delarna av Belgien där rasen togs fram. Den utvecklades ur lokala gårdsduvor som hölls för ungarnas skull, och i generation efter generation valdes fåglar ut efter storlek, tillväxt och förmågan att föda upp ungar utan hjälp.

Under andra hälften av 1800-talet var Carneau etablerad som en egen slaktras. Franska och belgiska bönder födde upp den i stort antal för köttmarknaden, där feta duvungar var vanlig mat.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet nådde rasen USA och Storbritannien. Där väckte den intresse både som kommersiell köttduva och som utställningsfågel, och rasklubbar skrev standarder som fastställde form och färg. Den röda Carneau blev den mest kända formen i utställningskretsar.

Den kommersiella uppfödningen av duvungar har minskat på många håll, men Carneau lever vidare hos hobbyuppfödare och utställare som håller rasen för dess historia, dess lugna lynne och dess pålitliga egenskaper som slaktduva.

Carneau har en bred och djup kropp som bärs ganska upprätt. Bröstet är fylligt och väl rundat, ryggen bred och helhetsintrycket robust snarare än smäckert. Huvudet är slätt, utan tofs, och ben och fötter är helt obefjädrade. Fjäderdräkten ligger tätt och prydligt an mot kroppen, så att fågeln får en fast, kompakt silhuett som speglar ursprunget som slaktras.

Fjäderdräkt och färger

Den klassiska och mest kända Carneau är jämnt helröd över hela kroppen. Gul, vit och dun är också godkända i flera standarder. Hos de färgade formerna ska fjäderdräkten vara enhetlig, utan stänk eller fläckar, och färgen ska gå ända ut i vingpennor och stjärt. Vita fåglar ska ha ren fjäderdräkt över hela kroppen. Domare tittar särskilt på färgdjup och jämn ton.

Carneau hör till de stabilaste tamduvorna. Den är lugn och foglig, vänjer sig snabbt vid att hanteras och finner sig i slagets rutiner. Fåglar som växer upp med regelbunden kontakt blir tama och tål att lyftas och undersökas, vilket är praktiskt både vid hälsokontroller och på utställning.

Mot människor är rasen mild och sällan panikslagen. Mot andra duvor är den för det mesta fredlig och delar slag utan större bråk, även om par försvarar sin egen bolåda som alla duvor gör. Carneau är ingen stark flygare och ingen brevduva. Den håller sig gärna nära slaget och saknar den rastlösa driften hos tävlingsstammar. Det lugna, hemkära lynnet är ett av huvudskälen till att rasen hålls även utöver värdet som slaktduva.

Carneau är härdig och kräver lite, men mår bäst med fasta dagliga rutiner och en ren miljö. Eftersom rasen har obefjädrade ben och slät fjäderdräkt är skötseln enklare än för raser med fotbefjädring eller tofs.

Putsning och tillsyn

• Ställ fram ett grunt badkar två eller tre gånger i veckan så att fåglarna kan hålla fjädrarna rena. Vintertid är det bäst att bada mitt på dagen, så att fåglarna hinner torka innan kvällskylan.
• Kontrollera fötter och klor varje månad och klipp för långa klor försiktigt.
• Håll utkik efter fjäll eller skorpor på benen, som kan tyda på kvalster.
• Stötta fjädertillväxten under den årliga ruggningen med bra foder och undvik stress.

Motion

• Ge daglig tillgång till en öppen voljär eller flygbur så att fåglarna kan röra sig.
• Rasen är ingen ivrig flygare, så en säker bur passar bättre än fri flygning från slaget.
• Utrymme och sittpinnar låter fåglarna sträcka på sig och flaxa, och det motverkar den övervikt som slaktraser lätt drar på sig.

Miljö

Håll Carneau i ett torrt, dragfritt slag med god ventilation. Ge paren egna bolådor, gott om sittpinnar och skydd mot regn och vind. Rasen tål olika klimat så länge den hålls torr, och en svensk vinter är inget problem för en frisk fågel i ett dragfritt slag med torrt strö. Fuktigt och smutsigt strö leder däremot till luftvägsbesvär och fotproblem.

Carneau klarar sig bra på en vanlig duvblandning av spannmål och baljväxter, till exempel majs, vete, durra, ärtor och bönor. Som köttras lägger den lätt på sig, så givorna bör mätas upp i stället för att foder ligger framme fritt utanför häckningssäsongen. Under häckningen behöver föräldrar som matar ungar mer protein och energi för att ungarna ska växa som de ska.

Godis och tillskott

Ha alltid olösligt grus och en mineral- eller duvgrusblandning framme. Det hjälper matsmältningen och ger kalcium, som värpande honor behöver särskilt mycket av. En nypa små frön, till exempel kanariefrö eller safflor, fungerar bra som belöning vid tämjning. Ge rent, friskt vatten varje dag och tillsätt vitaminer eller probiotika bara vid behov, under ruggning eller efter sjukdom.

Carneau är en robust ras utan utbredda ärftliga hälsofel. Med rent slag, bra foder och regelbunden skötsel blir den vanligen 8 till 12 år. Eftersom det är en tyngre slaktras kan den lägga på sig för mycket om den överutfodras och rör sig för lite, och det är den största skötselrisken att hålla ögonen på. De sjukdomar rasen drabbas av är de som är vanliga hos alla tamduvor, inte något som är typiskt just för Carneau.

Förebyggande skötsel

• Håll slaget rent, torrt och väl ventilerat, även när det är stängt under vintern.
• Sätt nya eller återvändande fåglar i karantän innan de blandas med flocken.
• Avmaska och behandla mot yttre parasiter enligt ett fast schema.
• Ha grus, mineraler och rent vatten framme hela tiden.
• Undvik trängsel och överutfodring.

Carneau svarar bra på hantering tack vare sitt lugna lynne. Rasen är inte avlad för tävling eller hemflygning, så träningen inriktas på att få fågeln att känna sig hemma i slaget, vänja den vid människor och lära utställningsfåglar att stå stilla vid bedömning. Ungfåglar som hanteras tidigt blir tamast. Tålamod och fasta rutiner betyder mer än någon särskild teknik.

Grunderna

1. Hantera ungfåglarna varsamt och ofta från avvänjningen så att de accepterar kontakt.
2. Utfodra vid samma tider varje dag så att fåglarna lär sig att komma till dig.
3. Använd lite småfrö som belöning när fågeln närmar sig lugnt och för att kalla in fåglarna.
4. Öva på att lyfta och hålla fågeln i korta pass som förberedelse för hälsokontroller och utställning.
5. Håll passen korta och lugna och avsluta innan fågeln blir stressad.

Håll Carneau i ett vanligt duvslag som är torrt och dragfritt men ändå har god luftväxling. Som lugn, marknära ras behöver den inte samma höjd som flygraserna, men den behöver tillräcklig golvyta och egna bolådor så att paren kan häcka utan konflikter. En voljär i anslutning till slaget ger fåglarna frisk luft och motion i säkerhet. I Sverige är det klokt att bygga slaget så att det går att stänga till ordentligt under vintern: torrt, tätt mot vind och snö, men fortfarande med ventilation högt upp.

Checklista för inredningen

• Torrt, upphöjt golv med uppsugande strö som byts regelbundet.
• En bolåda per par, med boskålar och bomaterial.
• Så många sittpinnar att varje fågel har sin egen.
• Rent vatten och foderautomater som står upphöjda från golvet för att inte smutsas ner.
• Grus och mineraler alltid tillgängliga.
• Rovdjurssäkert nät i alla öppningar och en säker dörr.

Carneau är pålitliga naturliga föräldrar, och det är en av rasens främsta styrkor. Honan lägger normalt två ägg per kull, och båda föräldrarna delar på ruvningen: hanen på dagen och honan på natten. Äggen kläcks efter cirka 17 till 19 dagar. Eftersom föräldrarna ruvar och matar så pålitligt låter de flesta uppfödare fåglarna sköta jobbet och griper bara in om ett par misslyckas. Siffrorna nedan gäller både den naturliga processen och inställningarna om äggen läggs i en kläckningsmaskin.

Steg för steg vid kläckning

1. Ge paret en ren bolåda med skål och bomaterial.
2. Låt båda föräldrarna ruva de två äggen ostört; genomlys runt dag 7 för att kontrollera befruktningen.
3. Håll slaget lugnt och stabilt under hela ruvningstiden.
4. Räkna med kläckning runt dag 17 till 19; hjälp inte ungen ur skalet om den inte tydligt sitter fast.
5. Låt föräldrarna mata krävmjölk de första dagarna och kontrollera att båda ungarna får mat.
6. Ge föräldrarna extra proteinrikt foder medan de föder upp ungarna.