Red Wattle

Red Wattle är en stor arvssvinras från USA. Namnet syftar på de köttiga hudflikarna, wattles, som hänger på var sida av halsen. Flikarna har ingen känd funktion utan används mest för att känna igen rasen. De flesta djur är röda, i nyanser från ljust rödrosa till nästan svart, och en del har mörkare fläckar eller partier.

Rasen är känd för ett lugnt, gemytligt och foglig sinnelag. Suggorna är omtänksamma mödrar och grisarna bökar och betar villigt, vilket har gjort rasen populär på mindre betesgårdar även om det totala antalet djur förblir lågt. Det är en av de mer sällsynta grisraserna i Nordamerika.

Red Wattle klarar sig i flera olika klimat och växer snabbt till en betydande vuxenvikt. Köttet beskrivs ofta som väl marmorerat, vilket är en av anledningarna till att intresset för rasen har hållit i sig bland producenter av arvskött.

Vem passar rasen

Red Wattle passar den som har plats för en stor gris och intresse för betesdrift eller arvskött. Det lugna lynnet gör rasen hanterbar för den med viss erfarenhet av djurhållning, men den vuxna storleken gör att den inte fungerar på en liten gårdsplan. Den lockar även den som vill bevara sällsynta raser, eftersom populationen fortfarande är begränsad.

Red Wattle är en amerikansk ras, och dess tidigaste ursprung är inte helt dokumenterat. Enligt olika källor härstammar den från röda grisar med hudflikar som hölls i södra USA, och vissa traditioner pekar mot djur som fördes in genom äldre handelsvägar och sedan avlades vidare, både i det vilda och på gårdar, under lång tid. Anlaget för hudflikar förekommer i flera obesläktade grispopulationer runt om i världen, så egenskapen ensam pekar inte ut ett enda ursprung.

Den moderna rashistorien börjar på 1970-talet, då röda grisar med hudflikar hittades i östra Texas. En man vid namn H. C. Wengler får äran av att ha hittat sådana grisar under den perioden och avlat fram en igenkännbar linje. En annan besättning med liknande djur hittades senare av en annan uppfödare i Texas, och de två blodslinjerna blev grunden för rasen som vi känner den i dag.

Under de följande decennierna förblev rasen sällsynt. Ett fåtal engagerade djurhållare höll besättningar vid liv, och Red Wattle väckte intresse hos grupper som arbetar för att bevara sällsynta husdjursraser i Nordamerika. Registreringsarbete har bidragit till att hålla reda på de kvarvarande blodslinjerna.

Red Wattle räknas fortfarande som en sällsynt ras. Intresse från gårdar med betesdrift och från marknaden för arvskött har hjälpt rasen att överleva, men antalet djur är fortfarande lågt jämfört med de vanliga kommersiella grisraserna.

Red Wattle är en stor, långlagd gris med tydligt röd färg. Pälsnyansen varierar mycket, från ljust rödrosa till en djupröd ton som kan se nästan svart ut, och en del djur har mörkare fläckar eller partier. Det mest utmärkande draget är hudfliken: en köttig utväxt som hänger på var sida av halsen. Huvudet är ganska magert med öron som står upprätt eller hänger något, och kroppen är muskulös med djup bringa och god längd.

Päls och färger

Pälsen är kort och grov, som hos de flesta grisraser. Rött är grundfärgen, men nyansen är inte enhetlig inom rasen, och mörkare individer är vanliga. Hudflikarna har oftast samma färg som huden och pälsen runt omkring. Vissa djur har svarta stänk eller partier utöver grundfärgen röd.

Red Wattle har rykte om sig att vara lugn och jämn i humöret. Djurhållare beskriver rasen som godmodig och foglig, vilket gör de stora djuren lättare att hantera på bete och vid vanlig skötsel. Grisarna bökar och betar gärna, och de tillbringar mycket tid med att rota i marken när de får tillgång till jord.

Bland kända skötare är rasen i regel trygg och lättkontaktad. Som med alla stora grisar kräver ett vuxet djur respekt, och särskilt galtar bör hanteras med försiktighet. Mot främmande människor är grisarna oftast försiktiga snarare än aggressiva, och de lugnar sig när fasta rutiner har satt sig.

Tillsammans med andra grisar fungerar rasen relativt väl i grupp, och suggorna är kända som uppmärksamma, beskyddande mödrar. En sugga med en ny kull försvarar sina smågrisar, så djurhållaren bör ge henne utrymme kring grisningen. Rasens flitiga och villiga läggning är en del av förklaringen till att den har förblivit populär på de gårdar som håller den.

Skötseln handlar först och främst om utrymme, skydd och att hålla djuren svala. Som en stor bökande ras trivs Red Wattle bäst med tillgång till bete eller en rymlig utomhusyta där den kan rota och beta.

Pälsvård

• Kontrollera huden och hudflikarna regelbundet efter sår, parasiter eller irritation.
• Ordna en gyttjebadplats som grisen kan använda för att svalka sig och skydda huden.
• Klipp klövarna vid behov om marken inte sliter ner dem naturligt.
• Håll extra koll på ljusare djur, som lättare bränns av stark sol.

Motion

• Ge daglig tillgång till bete eller en stor hage för bökande och rörelse.
• Rotera fållorna där det går, så att marken inte blir till bar lera.
• Använd rejält stängsel, eftersom en stor gris lätt trycker sig igenom svaga hinder.

Miljö

Rasen tål flera olika klimat men behöver skugga och en gyttjebadplats i varmt väder samt ett torrt, dragfritt skydd när det är kallt eller blött. I svenska förhållanden med långa, kalla vintrar behövs ett väl isolerat stall eller en täckt hydda med tjock, torr strö, och extra foder under den kalla årstiden håller djuren varma. Ett enkelt tresidigt skjul med ren strö räcker under den varma delen av året. Friskt vatten måste alltid finnas tillgängligt, särskilt i värme.

Red Wattle klarar sig bra på ett balanserat kommersiellt grisfoder tillsammans med det den själv hittar på betet. Foderstaten bör ge tillräckligt med protein och energi för rasens stora kroppsbyggnad utan att övergödas till onödigt mycket fett. Djur som får beta tar upp en del av sitt foder från gräs, rötter och annan växtlighet, vilket minskar men inte ersätter det beredda fodret. Rent vatten måste alltid finnas tillgängligt, eftersom grisar dricker mycket, särskilt i varmt väder.

Godsaker och tillskott

Överskott av grönsaker och frukt från trädgården kan ges måttligt som godis. Ett balanserat kommersiellt foder täcker vanligtvis behovet av vitaminer och mineraler, men grisar på bete kan ha nytta av tillgång till ett mineraltillskott. Gör alla foderbyten gradvis för att undvika magbesvär, och anpassa mängden efter hull snarare än enbart efter fasta siffror.

Red Wattle betraktas som en härdig ras och förknippas inte med den lista av ärftliga besvär som gäller för en del hårt avlade grislinjer. Vid god skötsel kan en Red Wattle leva ungefär 6 till 12 år, även om många gårdsdjur hålls under kortare produktiva perioder. De flesta hälsoproblem beror på miljö och daglig skötsel snarare än på själva rasen.

Förebyggande skötsel

• Håll vaccinationer och avmaskning enligt ett schema som satts upp tillsammans med veterinär.
• Ge tillgång till skugga, skydd och rent vatten året runt.
• Kontrollera hud, hudflikar, klövar och hull regelbundet.
• Rotera betet och håll gyttjebad och hagar rimligt rena.
• Håll nya djur i karantän innan de förs in i besättningen.

Red Wattle blir könsmogen inom det första levnadsåret, och gyltor sätts ofta i avel från omkring åtta månaders ålder, medan galtar kan användas vid ungefär samma ålder. Som hos grisar i allmänhet varar dräktigheten omkring tre månader, tre veckor och tre dagar, eller nära nog 114 dagar. Kullstorleken varierar, och suggor av rasen föder vanligen kullar på omkring tio smågrisar, även om både större och mindre kullar förekommer.

Suggorna är kända som omsorgsfulla mödrar som skyddar och diar sina ungar väl, vilket bidrar till god överlevnad bland smågrisarna när grisningsmiljön är ren och skyddad. En grisande sugga behöver en lugn, dragfri plats med torr strö och tillräckligt med utrymme för att smågrisarna ska kunna dia och vila tryggt. Smågrisarna avvänjs oftast vid sex till åtta veckors ålder, och går därefter över till tillväxtfoder och bete. Eftersom rasen fortfarande är sällsynt samarbetar djurhållare ofta med rasregister för att dokumentera blodslinjer och undvika nära inavel.