Kunekune

Kunekune är en tamgrisras med ursprung i Nya Zeeland. Namnet kommer från maori och betyder ungefär fet och rund, vilket beskriver rasens korta, runda kroppsform. Vuxna djur blir medelstora för att vara gris, men förblir betydligt mindre än kommersiella lantrasgrisar, och det fogliga lynnet har gjort rasen populär bland hobbyodlare och sällskapsdjurshållare.

Ett kännetecken är de två hudflikarna, kallade piri piri, som hänger från underkäken hos många individer. Inte alla kunekunegrisar har dem, och de fyller ingen funktion, men de är ett av rasens mest igenkännbara drag. Kroppen är kompakt med korta ben, en insvängd eller lätt uppåtvänd tryne, och pälsen varierar från rak till lockig.

Kunekune är betesgrisar till sin natur. Den uppåtvända trynen och betesvanan gör att djuren hämtar det mesta av sin föda från betet i stället för att böka djupt, vilket gör dem lättare att hålla på gräsmark än många andra grisraser. De är sociala djur som knyter an till människor och till varandra, och de är i regel lugna mot dem som sköter om dem.

Vem grisen passar för

Kunekune passar hållare som har tillgång till betesmark och vill ha en lugn, hanterbar gris snarare än en högproducerande köttras. Den långa livslängden på 15 till 20 år är ett stort åtagande, närmare en hunds livslängd än vad som gäller för lantbrukets djur i allmänhet. Den som kan erbjuda säkert stängsel, väderskyddat hus, daglig tillsyn och sällskap av minst en gris till kommer att ha glädje av rasen. Den passar sämre för den som väntar sig ett inomhusdjur eller ett lågmält sällskapsdjur, eftersom grisar behöver utomhusyta, rutiner och veterinärvård under ett långt liv.

Kunekune förknippas med Nya Zeeland, där rasen funnits i generationer. Den hölls av maoribefolkningen, som värdesatte en liten, lätthanterlig gris som kunde leva nära bosättningarna och till stor del livnära sig på bete och matrester. Rasens tidiga ursprung är inte helt dokumenterat, och vilka grispopulationer som bidrog till den är fortfarande omdiskuterat bland uppfödare och historiker.

Under andra halvan av 1900-talet blev kunekune mycket sällsynt. Antalet djur sjönk till en bottennivå under 1970-talet, och rasen riskerade att försvinna som egen typ.

I slutet av 1970-talet och in på 1980-talet samlade bevarandeinriktade uppfödare på Nya Zeeland ihop de återstående djuren och inledde ett medvetet räddningsarbete. Utifrån en mycket liten grundpopulation avlade de vidare för att bevara rasens egenskaper, däribland hudflikarna och det fogliga lynnet. Det arbetet räddade kunekune undan utrotning.

Från 1990-talet och framåt exporterades kunekunegrisar utanför Nya Zeeland, till Storbritannien, kontinentala Europa, Nordamerika och andra delar av världen. Rasregister upprättades i flera länder för att föra stamtavlor och bevara de blodslinjer som kom ur den ursprungliga lilla grundgruppen.

Kunekune har en kompakt, tunnformad kropp som bärs upp av korta ben, vilket ger djuret en låg, rundad kontur. Huvudet är förhållandevis kort med en tryne som ofta är insvängd eller lätt uppåtvänd, en form som hänger samman med rasens betesvana. Många individer har hudflikar, de två köttiga flikarna som hänger från underkäken, men både flikbärande och flikfria djur förekommer inom rasen.

Päls och färger

Kunekune uppvisar ett brett spann av pälsfärger och mönster. Enfärgat svart, rödbrunt, gräddvitt, brunt och guldfärgat förekommer, liksom fläckiga, brokiga och flerfärgade djur. Pälsens struktur varierar också, från kort och tätt liggande till långt och lockigt, och de långhåriga djuren kan få en påtagligt lurvig vinterpäls. Hudfärgen följer oftast pälsen. Eftersom rasen har sitt ursprung i en liten grundpopulation registreras färg och mönster av rasregistren tillsammans med härstamningen, i stället för att begränsas till ett enda godkänt utseende.

Kunekune har rykte om sig att vara en av de snällaste grisraserna. Den är oftast lugn, vänlig och trivs i människors sällskap, och många individer söker aktivt kontakt med människor och tycker om att bli kliade. Denna foglighet är en stor del av varför rasen hålls både som sällskapsdjur och på mindre gårdar.

Med familjen och kända skötare är kunekune vanligtvis avslappnad och lätt att hantera. Den bökar inte lika mycket som många andra grisar och river därför sällan upp marken, även om den fortfarande betar och nosar i gräset. Mot främlingar är de flesta kunekunegrisar nyfikna snarare än nervösa eller aggressiva, och de lugnar ner sig snabbt när de vant sig vid en person.

De är sociala djur och trivs bäst med sällskap av minst en annan gris. Hålls de ensamma kan de bli uttråkade eller känna sig isolerade. Mot andra husdjur är de i regel fredliga, men introduktioner bör ske under uppsikt, och djur som grisen inte känner bör hanteras varsamt. Mat kan göra även en lugn gris påstridig, så skötaren bör lägga upp foderrutiner som hindrar grisen från att tränga sig på.

Pälsvård

• Kontrollera huden regelbundet för torrhet, solbränna och parasiter; ljusa eller tunnpälsade grisar kan bli solbrända och behöver skugga
• Klipp klövarna vid behov, eftersom överväxta klövar leder till hälta
• Borsta långhåriga grisar för att ta bort lös päls, särskilt när vinterpälsen fälls
• Ordna en gyttjebadplats under den varma årstiden så att grisen kan svalka sig och skydda huden

Motion

• Ge tillgång till betesmark för dagligt bete och rörelse
• Låt grisen ha utrymme att gå, beta och böka i stället för att hålla den i en liten hage
• Undvik överutfodring i kombination med lite rörelse, vilket leder till övervikt hos den här rasen

Miljö

Kunekune hålls utomhus på bete med säkert, lågt stängsel som en stark gris varken kan trycka igenom eller böka under. Djuren behöver ett torrt, dragfritt hus med strö att sova i och som skydd mot regn, sol och kyla. Eftersom de är starkt sociala bör de hållas tillsammans med minst en annan gris. I det svenska klimatet med långa, kalla vintrar behöver huset vara ordentligt isolerat, och foderstaten bör höjas under vintermånaderna så att djuret klarar kylan. Se till att grisen alltid har tillgång till friskt vatten och en skuggig gyttjebadplats på varma dagar.

Kunekune är byggd för att till stor del leva på bete. Bra gräsbete täcker en stor del av en vuxen gris föda under växtsäsongen, kompletterat med en avvägd giva av lämpligt grisfoder för att täcka de näringsämnen som gräset ensamt inte ger. Mängden tillskottsfoder beror på betets kvalitet, årstiden, grisens ålder och dess hull. Eftersom rasen lätt lägger på sig vikt bör portionerna vara kontrollerade i stället för att grisen utfodras fritt.

Under den svenska vintern, när betet vissnar och marken kan vara snötäckt, ökar behovet av tillskottsfoder markant. Grisen bör då få grovfoder som hö tillsammans med kraftfoder, för att hålla värmen och behålla hullet.

Godis och tillskott

Grönsaker och frukt kan ges som godis i små mängder, väl inom det dagliga intaget för att undvika viktuppgång. Vid sämre bete eller under vintern kan en veterinär eller erfaren uppfödare ge råd om huruvida mineraltillskott behövs. Alla foderbyten bör ske gradvis för att undvika magbesvär.

Kunekune är i regel en härdig ras och en av de mer långlivade grisraserna, och når vanligen 15 till 20 år med god skötsel. De flesta hälsoproblem hänger samman med skötseln snarare än med rasen i sig, och övervikt är det vanligaste problemet som går att förebygga. Eftersom dagens population härstammar från en liten grundgrupp lägger uppfödare stor vikt vid blodslinjer för att hålla den genetiska variationen så bred som möjligt.

Förebyggande vård

• Håll ett avmasknings- och vaccinationsschema upprättat tillsammans med veterinär
• Klipp klövarna innan de växer sig för långa
• Bibehåll en hälsosam vikt genom avvägd utfodring och bete
• Erbjud skugga, väderskydd och en gyttjebadplats för att skydda huden
• Kontrollera grisen dagligen för förändringar i aptit, rörlighet och beteende

Kunekune blir könsmogen tidigare än den blir fullvuxen. Suggor kan bli fertila från ungefär sex till tolv månaders ålder, men många uppfödare väntar tills suggan är väl utvuxen innan hon betäcks. Dräktigheten följer den gängse grisdräktigheten på omkring 115 dagar, ofta beskriven som tre månader, tre veckor och tre dagar. Kullarna är måttliga jämfört med kommersiella raser, och kunekunesuggor är i allmänhet goda mödrar som förblir lugna med sina smågrisar och tål hantering.

Smågrisarna avvänjs efter några veckor och växer stadigt på mjölk, bete och en startgiva. Eftersom rasen härstammar från en mycket liten grundpopulation arbetar ansvarsfulla uppfödare med registrens stamtavlor för att undvika nära inavel och hålla skilda blodslinjer vid liv. Avelsdjur bör vara friska, ha gott lynne och vara registrerade när det är möjligt, så att härstamningen går att spåra.