Dvärg

Pygmén är en liten tamget som utvecklades i USA. Vuxna djur mäter vanligtvis 41 till 58 centimeter i mankhöjd och väger 23 till 39 kilo, med en satt, tunnformad kropp och korta ben. Rasen härstammar från små getter som importerades från Västafrika under mitten av 1900-talet, och avelsarbetet inriktades på en kompakt, muskulös kroppsbyggnad snarare än på mjölkmängd.

Pygmégetter hålls oftast som sällskapsdjur och som djur på småskaliga gårdar. De är sociala, aktiva och godmodiga och knyter starka band till människorna och djuren de lever tillsammans med. En ensam get blir lätt stressad och högljudd, så pygméer hålls vanligen parvis eller i mindre grupper.

Rasen klarar ett brett spann av klimat och räknas som härdig när den får torrt skydd och grundläggande skötsel. Under svenska vintrar krävs ändå ett riktigt vindtätt fähus, eftersom fukt och drag är farligare för getter än själva kylan. Hongetterna kan ge en mindre mängd fet mjölk, men de flesta ägare håller pygméer för lynnet och den hanterbara storleken snarare än för produktionen.

Vem den passar för

Pygmén passar familjer och småbrukare som vill ha en vänlig get som förblir liten och är lätt att hantera. Den fungerar bra i hushåll med barn och för den som är ny inom getskötsel, förutsatt att stängslet är säkert och att det finns minst två djur för sällskap. Den passar sämre för den som vill ha hög mjölkavkastning eller som inte kan hålla mer än en get.

Pygmégeten härstammar från de små getterna i Kamerundalen och andra delar av Västafrika. Djuren värdesattes i sitt hemområde för sin härdighet och sin förmåga att klara sig på magert bete i ett hett, fuktigt klimat.

Små västafrikanska getter nådde Europa under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, där en del hölls i djurparker och privata samlingar. Från dessa europeiska bestånd exporterades djur vidare till Nordamerika. De första dokumenterade leveranserna till USA kom i slutet av 1950-talet, då ursprungligen som djurparks- och utställningsdjur.

Intresset växte under 1960-talet när privata djurhållare började avla getterna som sällskapsdjur och gårdsdjur. Amerikanska uppfödare selekterade fram den korta, satta kroppstyp som skiljer pygmén från den högre, mjölkinriktade Nigerian dwarf, vilken delar samma afrikanska ursprung.

Ett rasregister upprättades i USA i mitten av 1970-talet för att föra stamtavlor och fastställa en rasstandard. Sedan dess har pygmén spridit sig brett som sällskapsdjur och är i dag vanlig på marknader, klapp-zoo och mindre gårdar i Nordamerika och på andra håll.

Pygmén har en kompakt, kraftigt muskulös kropp på korta ben, vilket ger den en rundad, tunnformad profil. Huvudet är kort med ett svagt konkavt eller rakt profilsnitt, och båda könen är oftast hornade, även om vissa djur avhornas som killingar. Bockar utvecklar ett fylligare skägg och en tjockare päls än hongetterna.

Trots den lilla kroppsstorleken är rasen byggd för styrka snarare än finlemmighet, med djup bringa och ett brett, välvälvt revbensparti.

Päls och färger

Pälsen är ett fylligt, rakt dubbellager som förtjockas under kalla perioder, vilket gör rasen väl rustad för den svenska vinterhalvåret. Godkända färger omfattar karamellmönster med ljusa vertikala ränder på frambenen, agouti-grått, enfärgat svart och brunt. De flesta mönster har ljusare avtecken kring mule, ögon, öron och underben. Bockar bär ofta en längre manlik pälskrage över bogarna under vintern.

Pygmégetter är godmodiga och nyfikna. De trivs med mänsklig kontakt, följer ofta efter sin skötare och söker uppmärksamhet. Rasen är känd för lekfullt beteende som hoppande, klättrande och stångande huvudstötar i lek, vilket gör den populär hos familjer och på klapp-zoo.

Väl socialiserade pygméer är oftast milda och toleranta mot barn, även om deras horn och vana att stångas gör att små barn bör hållas under uppsikt. Mot främlingar är de vanligen frågvisa snarare än skygga när de väl är vana vid människor.

De är flockdjur och mår bäst med minst en getkamrat. En get som hålls ensam blir ofta orolig och bräker ihärdigt. Med andra husdjur är de i allmänhet fredliga, men en tydlig rangordning bildas alltid inom en getgrupp. Obeskurna bockar kan bli mer dominanta och utveckla en stark lukt under betäckningssäsongen, så många djurägare väljer att hålla gallbockar (kastrerade hanar) eller hongetter.

Pälsvård

• Klipp klövarna var 6:e till 8:e vecka för att förhindra överväxt och hälta
• Borsta ibland för att ta bort lös päls, oftare under vårfällningen
• Kontrollera päls och hud för löss, kvalster och tovor
• Håll skägg och bakparti rena på bockar och på hongetter efter killning

Motion

• Ge tillgång till en säker utomhusyta för dagligt bete och rörelse
• Lägg till klätterstrukturer som stubbar, plattformar eller stora stenar
• Låt getterna umgås med sina kamrater för naturlig lek och aktivitet
• Använd ett stadigt stängsel på minst 1,2 meter, eftersom pygméer klättrar och tar sig igenom springor

Miljö

Pygméer behöver ett torrt, dragfritt skydd som håller dem borta från regn och blåst, med rent bäddmaterial som halm. De klarar kyla bättre än fukt, så ventilation utan drag är viktigt, särskilt under de långa svenska vintrarna då djuren ofta tillbringar mycket tid inomhus. Varje get behöver ungefär 1,4 till 1,9 kvadratmeter inomhusyta plus en utomhushage. Stängslet måste vara säkert, eftersom rasen är vig och testar svaga punkter.

Pygméns foderstat bygger på grovfoder. Hö av god kvalitet bör finnas tillgängligt hela tiden, kompletterat med bete i form av buskar, löv och ogräs när getterna har tillgång till hagmark. Kraftfoder ges sparsamt, främst till dräktiga eller digivande hongetter och till växande killingar, eftersom pygméer lätt lägger på hullet och fetma är ett vanligt problem hos sällskapsgetter.

Färskt, rent vatten måste finnas tillgängligt hela tiden, och en lös getmineralblandning med lämplig kopparhalt bör erbjudas fritt.

Godis och tillskott

Små mängder frukt och grönsaker, som äpple, morot eller pumpa, fungerar som lämpligt godis men bör hållas under ungefär 10 procent av foderstaten. Bikarbonat som erbjuds fritt kan hjälpa till att buffra våmmen. Ett löst mineraltillskott är mer pålitligt än en saltsten, och selen eller koppar kan behövas i bristområden efter råd från veterinär.

Pygmén är en robust ras med en typisk livslängd på 10 till 15 år vid god skötsel. De flesta hälsoproblem beror på foder, parasiter eller inhysning snarare än på ärftlig sjukdom. Fetma är vanligt hos sällskapsgetter och bidrar till flera andra tillstånd, så viktkontroll genom grovfoderbaserad utfodring är viktig.

Regelbunden parasitkontroll, vaccination och klövvård förebygger de flesta problem som ses hos denna ras.

Förebyggande vård

• Boka regelbundna träckprov och avmaska utifrån resultatet
• Klipp klövarna var 6:e till 8:e vecka
• Ge CDT-vaccin (mot klostridier och stelkramp) enligt veterinärens schema
• Erbjud rätt lösa mineraler och håll koll på kroppsvikten
• Ge tillgång till friskt vatten och undvik plötsliga foderbyten

Pygmégetter blir könsmogna tidigt, och bockar kan vara fertila redan vid 3 till 4 månaders ålder, så unga hanar skiljs ofta från hongetterna för att förhindra oplanerad parning. Hongetter betäcks vanligen från omkring 12 till 18 månaders ålder, när de har nått tillräcklig storlek. Till skillnad från många andra getraser är pygméer inte strikt säsongsbundna och kan brunsta året runt.

Dräktigheten varar omkring 145 till 155 dagar. Kullar på en till tre killingar är vanliga, med tvillingar som vanligaste utfall. Hongetter är i regel goda mödrar och behöver en ren, torr killningsplats samt extra foder sent i dräktigheten och under digivningen.

Killingar reser sig och diar kort efter födseln och börjar nafsa i hö inom några veckor. Avvänjning sker vanligen mellan 8 och 12 veckors ålder. Eftersom rasen blir könsmogen tidigt och kan para sig året runt är kontrollerad separation av bockar och hongetter det viktigaste redskapet för att styra aveln.