Angora

Angorageten är en medelstor ras som föds upp främst för mohair, den mjuka och glänsande fibern som växer över hela kroppen. Ursprunget finns i Angoraregionen i Turkiet, trakten kring dagens Ankara, och det är därifrån rasen har fått sitt namn. Varje djur bär en tät päls av långa, lockiga ringlar som klipps av i stället för att fällas naturligt.

Till skillnad från getter som hålls för mjölk eller kött har angorageten under århundraden formats mot ett enda syfte: fiberproduktion. Ullen växer kontinuerligt och klipps normalt två gånger om året. Vuxna djur är finlemmade och lättare än många andra getraser med samma mankhöjd, och en stor del av den synliga volymen kommer från själva pälsen.

Rasen har ett lugnt och anspråkslöst lynne. Angoragetter är ofta mer tillbakadragna mot skötare och tystare än mjölkraser, vilket passar den som vill ha en lätthanterlig fiberget. Samtidigt är de mindre härdiga än kött- och mjölkgetter och kräver mer väderskydd och tätare tillsyn, särskilt kring klippningen.

Vem passar rasen för

Angorageten passar den som vill producera fiber och kan ta ansvar för klippning två gånger om året samt det extra väderskydd rasen kräver. Den är ett dåligt val för den som vill ha get för mjölk eller kött, eller för en lågintensiv hållning, eftersom nyklippta angoragetter är känsliga för kyla och fukt och killingarna är sköra jämfört med hos härdigare raser. Den som är intresserad av fiberhantverk eller driver en mindre mohairverksamhet får mest ut av rasen.

Angorageten har fått sitt namn efter Angoraregionen i Turkiet, trakten kring staden som i dag heter Ankara. Rasen har hållits där för sin mohairull i många århundraden, och under lång tid begränsade de osmanska myndigheterna exporten av avelsdjur för att skydda den lokala mohairhandeln.

Under 1800-talet exporterades angoragetter utanför Turkiet och etablerades i flera andra länder. Sydafrika fick angoragetter i mitten av seklet och byggde upp en betydande mohairindustri. USA importerade angoragetter ungefär samtidigt, och Texas blev centrum för amerikansk mohairproduktion tack vare sitt torra klimat, som passade rasen väl.

Även Australien tog upp avel av angoragetter, och tillsammans har Sydafrika, USA och Turkiet historiskt varit de ledande källorna till mohair. Uppfödare i respektive land selekterade för ullvikt, finhet och täthet, vilket successivt ökade mängden fiber varje get kunde ge.

Genom hela 1900-talet förblev rasen ett specialiserat fiberdjur. Efterfrågan på mohair har svängt med mode och textilmarknader, och antalet angoragetter har följt med i svängningarna, men rasen har behållit sitt kännetecken: en full, lockig päls som täcker hela kroppen.

Det mest utmärkande draget hos angorageten är pälsen: långa, glänsande mohairringlar som täcker kroppen, benen och stora delar av huvudet och ansiktet. Fibern hänger i täta lockar eller vågiga testar och kan bli mycket lång mellan klippningarna. Under pälsen är kroppsbyggnaden förhållandevis lätt och finlemmad jämfört med kött- och mjölkgetter.

Både hanar och honor bär oftast horn, som svänger bakåt och utåt, och bockarnas horn är kraftigare och mer spiralformade. Ansiktet är smalt med en lätt konkav eller rak profil, och öronen är breda och hängande.

Päls och färger

Den klassiska angorageten är rent vit, vilket är den mest värdefulla färgen eftersom ofärgad mohair tar färg jämnt. Genom selektiv avel finns också färgade angoragetter i svart, röd, brun och grå, som hålls av handspinnare som vill ha naturfärgad fiber. En ull av god kvalitet bedöms efter glans, finhet, täthet och jämn lockstruktur. Fiber från yngre djur, killingmohair, är finare och mjukare, och fibern blir generellt grövre med stigande ålder.

Angorageten har ett milt och fogligt lynne. Den är överlag lugn och tyst, mindre livlig än mjölkraser och mindre benägen att testa stängsel eller utmana skötaren. Många djurhållare beskriver rasen som lite tillbakadragen och skygg, och den föredrar tryggheten i hjorden framför nära kontakt med människor.

Med familjemedlemmar och regelbundna skötare vänjer sig angoragetter vid rutiner och kan bli tillmötesgående när de väl litar på en person, även om de sällan söker uppmärksamhet på samma sätt som vissa mjölkgetter gör. Mot främlingar håller de gärna avstånd. Bland andra getter är de fridsamma hjorddjur som oftast befinner sig lågt i rangordningen snarare än att dominera den.

Eftersom rasen inte är särskilt härdig eller självständig är angoragetter beroende av jämn och skonsam hantering. Ovarsam behandling gör dem räddare och svårare att klippa och sköta. Lugna, förutsägbara rutiner tar fram det bästa hos rasen.

Skötseln av en angoraget kretsar kring pälsen. Mohairen växer kontinuerligt och måste klippas, vanligen två gånger om året, eftersom rasen inte fäller pälsen naturligt. Mellan klippningarna behöver ullen hållas någorlunda ren och fri från kardborrar, hö och strö som annars sänker dess värde.

Pälsvård

• Klipp ungefär två gånger om året, på våren och hösten, innan fibern tovar sig eller förorenas
• Ordna foderplatser och strö så att så lite växtdelar som möjligt fastnar i pälsen
• Kontrollera pälsen för tovor, parasiter och hudproblem som kan döljas under lockarna
• Hantera geten varsamt och regelbundet så att klippning och kontroll blir lågstressat

Motion

• Ge tillgång till en torr rasthage eller betesmark varje dag för att beta och röra sig
• Låt djuren beta fritt bland buskar och grov vegetation, vilket passar getters naturliga beteende
• Håll stängslen säkra, eftersom getter testar gränser även när de är lugna till lynnet

Miljö

Angoragetter behöver torrt, dragfritt väderskydd hela tiden, och särskilt efter klippning då de har mycket litet skydd mot kyla eller regn. Ett rent, väl ventilerat stall eller ett skjul med tre väggar, torrt underlag och skugga i varmt väder är nödvändigt. Rasen trivs bäst i milda till varma, torra klimat och har det svårt i kallt, fuktigt väder.

Angoragetter är buskbetare som klarar sig bra på en bas av grovfoder av god kvalitet: bete, buskage och hö. Eftersom de omvandlar en stor del av näringen till fiber behöver de tillräckligt med protein och energi för att fortsätta producera mohair, och underutfodring syns snabbt som en tunn, svag päls. Ett kraftfoder läggs ofta till under dräktighet, digivning och de kallare månaderna, tillsammans med fri tillgång till mineraler avsedda för getter.

Godis och tillskott

Små mängder säkra grönsaker och frukter, som morötter eller äpple, kan ges som enstaka godis men bör bara utgöra en liten del av kosten. Ge alltid tillgång till rent, friskt vatten samt en mineralblandning avsedd specifikt för getter, med uppmärksamhet på koppar och selen, som getter behöver men som fårmineraler inte tillgodoser på rätt sätt. Anpassa tillskotten efter lokal jord och foder, gärna i samråd med veterinär.

Med god skötsel lever en angoraget cirka 10 till 12 år. Rasen är relativt frisk men inte lika robust som kött- eller mjölkgetter, och en stor del av veterinärvården handlar om följderna av den fina kroppsbyggnaden och den höga fiberproduktionens krav. Kylstress efter klippning, inälvsparasiter och reproduktionsförluster är de vanligaste problemen, och god utfodring spelar stor roll eftersom den ständiga belastningen från fiberväxten gör underutfodrade djur sårbara.

Förebyggande vård

• Planera in rutinmässig klövverkning och håll strö och rasthagar torra
• Följ ett parasitkontrollprogram med träckprovskontroll i stället för rutinmässig avmaskning
• Håll vaccinationerna uppdaterade enligt lokal veterinärs rekommendationer
• Utfodra efter hull, med extra stöd under dräktighet, digivning och kalla månader
• Tajma klippningen för att undvika kallt, fuktigt väder och erbjud skydd efter klippning

Angoragetter är säsongsbundna avlare som brunstar på hösten, med killingar födda på våren. Getterna når normalt avelsmogen ålder under sitt första till andra levnadsår, även om många uppfödare väntar tills geten är väl utvuxen eftersom rasen lägger så mycket energi på fiberproduktion. Dräktigheten varar cirka fem månader.

Angorageten föder oftast en enda killing, tvillingar är mindre vanligt än hos många andra getraser. Killingarna föds små och relativt sköra och är känsliga för kyla och fukt under de första dagarna, så varmt, torrt och dragfritt väderskydd samt tidig digivning är viktigt. Getter som är underutfodrade eller stressade kan missfalla eller föda svaga killingar, vilket gör god utfodring under dräktigheten till en prioritet.

Killingarna får sin första värdefulla päls, killingmohair, som är den finaste och mjukaste fiber geten någonsin kommer att producera. De avvänjs vid några månaders ålder och sköts med extra omsorg genom sin första vinter, då den lätta kroppsbyggnaden och den växande pälsen gör dem sårbara.