Irländsk varghund

Irländsk varghund är en av världens högsta hundraser. Hanar är vanligen minst 81 cm i mankhöjd och väger runt 54 kg, och många individer blir ännu större. Trots detta format är rasen lugn inomhus och rör sig med det jämna, ledade steg som är typiskt för vinthundar avlade för att jaga ikapp stort vilt.

Temperamentet är rasens mest utmärkande drag. Irländska varghundar är milda, jämna i humöret och trogna. De knyter starka band till sitt hushåll och är ofta tålmodiga och godmodiga. De är inte vakthundar till läggningen. Enbart storleken avskräcker, medan deras beteende mot människor är vänligt och tillitsfullt.

Blivande ägare bör väga in de praktiska realiteterna kring en jätteras. Foder, utrustning, veterinärvård och medicin är alla anpassade till en mycket stor hund, och livslängden är kort, ungefär 6 till 8 år. Ägare som är beredda att planera för dessa faktorer får en tyst och tillgiven följeslagare.

Vem den passar

Rasen passar hem med gott om plats, en säker gård och en budget som tar höjd för kostnaderna kring en jätteras. Irländsk varghund är lugn och lågmäld i hemmet, vilket passar ägare som vill ha en stabil följeslagare snarare än en hund med hög arbetsdrift. Den passar sämre för den som inte kan förbinda sig till en kort men krävande livslängd eller som saknar utrymme för en hund av detta format att sträcka ut sig och vända bekvämt.

Stora hundar på Irland omnämns i tidiga irländska skrifter, och romerska författare beskrev höga hundar från de brittiska öarna. Irländsk varghund härstammar från denna gamla linje av stora kurs- och jakthundar som hölls av gaeliskt adelsfolk. Hundarna användes mot vargar och annat stort vilt, och under århundradenas lopp kom de att förknippas med hövdingars och kungars hushåll.

Rasens uppgifter tonade bort i takt med att de djur den jagade försvann. Vargarna drevs ut från Irland under 1700-talet, vilket tog bort den roll hundarna hade fyllt. Antalet sjönk kraftigt under 1700-talet och det tidiga 1800-talet, och typen var nära att försvinna.

Den moderna rasens överlevnad är kapten George Augustus Grahams förtjänst, en brittisk arméofficer som inledde ett räddningsarbete under 1800-talets senare hälft. Från 1860-talet och framåt samlade han de kvarvarande hundarna av den gamla typen och korsade dem med andra stora raser, däribland skotsk hjorthund och grand danois, för att bygga upp storlek och enhetlighet igen.

Grahams arbete gav upphov till den standard som definierar rasen i dag. En rasklubb bildades på 1880-talet, och irländsk varghund spreds till andra länder som sällskaps- och utställningshund. Den hålls nu över hela världen, långt efter att dess ursprungliga jaktsyfte upphörde.

Irländsk varghund har vinthundens långlemmade, djupbröstade byggnad uppskalad till jätteformat. Kroppen är längre än den är hög, ryggen är stark och buken är väl uppdragen. Huvudet är långt och bärs högt, nospartiet är måttligt spetsigt och de små öronen viks bakåt i roskonform. Helhetsintrycket är av en stor, imponerande hund som ändå rör sig med lätta, marktäckande steg.

Päls och färger

Pälsen är hård och trådig, vilket ger ett visst skydd i kyla och väta. Den är sträv över kroppen och märkbart längre och borstig ovanför ögonen och under käken, vilket ger rasens karakteristiska ögonbryn och skägg. Godkända färger är grå, brindle, röd, svart, helvit, fawn och vetefärgad. Grå hör till de mest välkända. Pälsen behöver regelbunden borstning och tidvis trimning av död päls, men den fäller inte mycket jämfört med många hundraser med dubbelpäls.

Irländsk varghund är jämn i humöret och tyst till naturen. Inomhus är den lugn och anspråkslös, ofta nöjd med att vila nära sitt folk i långa stunder. Rasen är tillgiven och knyter nära band till sitt hushåll, och den är oftast tålmodig och överseende med barn, men storleken gör att umgänge med små barn bör övervakas för att undvika oavsiktliga knuffar.

Mot främlingar är rasen vanligtvis vänlig eller reserverad snarare än aggressiv. Den är ingen naturlig vakthund och visar sällan den misstänksamhet eller det revirmarkerande skall som en del raser gör. Dess avskräckande verkan kommer från utseendet, inte beteendet.

Mot andra hundar är irländsk varghund i regel sällskaplig när den socialiserats från tidig ålder. Som vinthund behåller den en stark instinkt att jaga snabbrörliga djur, så försiktighet är motiverad kring smådjur, katter och vilt, och ett säkert inhägnat område är viktigt för tiden utan koppel.

Pälsvård

• Borsta den sträva pälsen en eller två gånger i veckan för att avlägsna död päls och förhindra tovor.
• Trimma eller plocka bort död päls några gånger om året för att behålla rätt struktur.
• Kontrollera och rengör de rosveckade öronen regelbundet.
• Klipp klorna enligt schema, eftersom tunga klor påverkar rörelsen hos en stor hund.
• Bada bara vid behov; den hårda pälsen kräver inte täta tvättar.

Motion

• Erbjud dagliga promenader plus regelbundna tillfällen att sträcka ut i galopp på ett säkert område.
• Håll motionen måttlig och jämn; vuxna behöver verklig aktivitet men är lugna mellan passen.
• Begränsa hård, upprepad motion och hopp för valpar, vars leder och ben fortfarande utvecklas.
• Använd ett säkert inhägnat område för fri löpning eftersom jaktinstinkten är stark.

Miljö

Irländsk varghund passar ett hem med utrymme att röra sig på och en tryggt inhägnad gård. Den är lugn inomhus men tar upp mycket golvyta och passar inte väl i små lägenheter. Rasen tål svalka bättre än värme och bör ha skugga och vatten i varmt väder.

Utfodra en komplett, balanserad kost formulerad för stora eller jätteraser. Valpens tillväxt bör vara jämn snarare än snabb, eftersom snabb tillväxt ökar risken för ben- och ledproblem, så valpfoder för jätteraser med kontrollerat kalcium och kontrollerad energi är att föredra. Vuxna klarar sig bra på två uppmätta måltider om dagen. Hullet är viktigare än en fast mängd; håll hunden slank, med revben som är lätta att känna under ett tunt lager fett. De exakta mängderna beror alltid på den enskilda hunden, dess ålder och aktivitetsnivå.

Godis och tillskott

Håll godis till en liten andel av det dagliga kaloriintaget så att det inte rubbar kosten eller ökar vikten. Använd ett komplett foder i stället för att förlita dig på tillskott; eventuella led- eller andra tillskott bör diskuteras med en veterinär, som kan ge råd utifrån hundens ålder och hälsa. Ge ständig tillgång till färskt vatten, särskilt kring måltider och efter motion.

Irländsk varghund är i allmänhet en frisk ras för sin typ, men jätteformatet medför en kort livslängd på ungefär 6 till 8 år och flera allvarliga hälsobekymmer. Hjärtsjukdom, skelettcancer och magproblem är de tillstånd som starkast förknippas med rasen, och ägare bör känna till varningstecknen för var och en. Att köpa från uppfödare som hälsotestar sina avelsdjur och att hålla veterinärkontrollerna aktuella är de mest verksamma sätten att hantera risken.

Förebyggande vård

• Håll rutinmässiga veterinärundersökningar, vaccinationer och parasitkontroll aktuella.
• Ordna regelbunden hjärtscreening, eftersom hjärtsjukdom är ett känt bekymmer.
• Utfodra uppmätta måltider och undvik hård motion strax före och efter måltid för att minska risken för magomvridning.
• Håll hunden slank för att skydda leder och allmänhälsa.
• Sköt valpens tillväxt noggrant för att stödja en hälsosam ben- och ledutveckling.

Irländsk varghund är intelligent och i allmänhet villig att samarbeta, även om den bär på det självständiga drag som är vanligt hos vinthundar. Den är känslig och svarar inte väl på hård hantering. Lugna, konsekventa, belöningsbaserade metoder fungerar bäst, och träningen är lättare när den påbörjas i valpåldern medan hunden fortfarande har ett hanterbart format. Med tanke på dess slutliga storlek är det viktigt att lära ut gott uppförande och pålitliga grunder tidigt för säkerhetens skull. Inkallning förtjänar särskild uppmärksamhet eftersom jaktinstinkten kan ta överhanden över kommandon när ett snabbrörligt djur dyker upp, så frihet utan koppel bör begränsas till säkra områden.

Grunderna

1. Börja socialisering och varsam hantering i valpåldern, och exponera hunden för människor, andra hundar och vardagliga situationer.
2. Lär ut kopplevana tidigt, innan hunden växer till full storlek och styrka.
3. Bygg en stark inkallning på ett säkert område, och belöna generöst varje gång hunden kommer tillbaka.
4. Introducera sitt, ligg, stanna och landa i korta, positiva pass.
5. Öva lugnt beteende kring smådjur för att hantera jaktinstinkten.

Ansvarsfull avel av irländsk varghund sätter hälsotestning främst. Eftersom rasen bär på kända risker för hjärtsjukdom, skelettcancer och ledproblem bör uppfödare testa och bedöma föräldradjuren före parning och välja för sunt temperament och sund byggnad. Tikar paras vanligen först när de är fysiskt mogna, och tikar i jätteras och deras kullar behöver noggrann övervakning genom dräktighet och valpning.

Dräktigheten följer det normala hundmönstret på omkring 63 dagar. Kullar ligger vanligtvis i intervallet tre till åtta valpar, även om jätteraser kan producera större kullar. Valparna växer snabbt och når stort format, så uppfödaren måste styra näringen för att hålla tillväxten jämn snarare än snabb och ge tidig socialisering. Valparna placeras vanligen i nya hem efter avvänjning och den första omgången veterinärvård, när de äter bra och har fått en god start i hantering och vardagsexponering.

Så registrerar du en Irländsk varghund i Sverige

Sedan 2001 är det obligatoriskt att id-märka och registrera sin hund i Jordbruksverkets centrala hundregister, så din Irländsk varghund finns redan i myndighetens system. Vad det registret inte gör är att svara utanför Sverige. Den gratis United Pet Club-profilen fyller den luckan: dina kontaktuppgifter följer hunden, sökbara från vilket land som helst. Registrera din hund på några minuter.

De femton siffrorna under pälsen på din Irländsk varghund pekar på dig först när ett register säger det. Låt United Pet Club säga det gratis: registreringen gäller livet ut, alla chipmärken tas emot och varje ändring är kostnadsfri. Chipregistreringen först, kontot direkt efter.