Dorking

Dorkinghönan är en medelstor tvåändamålsras från England, som främst hålls för sitt kött men också lägger en hygglig mängd vita ägg. Den räknas som en av de äldsta dokumenterade hönsraserna i Storbritannien, med lång historia som slaktfågel. Rasen känns lätt igen på sina korta ben och den femte tån på varje fot, ett drag som bara delas av ett fåtal hönsraser.

Dorking har en bred, rektangulär kropp som sitter lågt mot marken. Slaktkroppen ger en hög andel finfibrigt vitt kött, vilket är anledningen till att rasen värderats högt vid matbordet i århundraden. Fåglarna rör sig avslappnat och stillsamt och är oftast tysta i hägnet.

Temperamentet är vänligt, lugnt och fogligt. Dorking tål hantering bra och smälter in i en bakgårdsflock utan större besvär. Rasen passar hönsägare som vill ha en arvegodsras med stadigt lynne snarare än en högproducerande kommersiell värphöna.

Vem passar rasen för

Dorking passar hönsägare som vill ha en lugn, traditionell köttras och inte är ute efter hög äggproduktion. Det fogliga lynnet gör den lätthanterlig för familjer och nybörjare inom hönshållning. De korta benen gör att den trivs bättre på torr, jämn mark än i leriga eller kraftigt sluttande hägn, vilket är värt att tänka på under den snösmältning och regniga höst som är vanlig i stora delar av Sverige.

Dorking har fått sitt namn efter staden Dorking i grevskapet Surrey i södra England, som var ett centrum för handeln med fin bordsfågel. Rasen räknas som en av de äldsta i Storbritannien och hölls för köttet långt innan moderna rasstandarder fanns.

Femtåiga höns som stämmer med Dorkingtypen beskrevs i Storbritannien redan under romartiden. Den romerske författaren Columella skildrade på 100-talet fyrkantiga fåglar med fem tår, och dessa höns räknas allmänt som Dorkinghönans föregångare. Rasen utvecklades sedan under många århundraden på engelska gårdar.

På sjuttonhundra- och adertonhundratalet var Dorking etablerad som en av Englands främsta bordsfåglar och försåg marknaderna i London och södra England. Det vita skinnet och det finfibriga vita köttet gjorde den eftertraktad i köttbranschen.

Rasen fanns med bland de första hönsraser som erkändes när formella rasstandarder togs fram på artonhundratalet. Flera färgvarianter togs fram, bland annat silvergrå, mörk, röd, gökfärgad och vit. I dag hålls Dorking främst av arvegodsuppfödare och räknas som en sällsynt eller bevakad ras i flera länder.

Dorking har en lång, bred och rektangulär kropp som sitter lågt på korta ben. Bröstet är djupt och fylligt, vilket speglar rasens roll som köttfågel. Det mest utmärkande draget är den femte tån: varje fot har en extra baktå placerad ovanför de vanliga fyra. Benen och huden är vita.

Kammen kan vara enkel eller ros, beroende på variant. Den enkla kammen är stor och upprätt hos tuppen och kan falla åt sidan hos hönan. Öronlapparna är vita och skäggena väl utvecklade.

Fjäderdräkt och färger

Fjäderdräkten är slät och ligger tätt mot kroppen. Silvergrå är den mest kända varianten, med silvervit hals- och sadelfjäder hos tuppen och grått bröst. Den mörka varianten har en mörkare, mer invecklad fjäderteckning. Andra erkända färger är röd, gökfärgad (bandad) och vit. Oavsett variant är de vita benen, den vita huden och de fem tårna konstanta drag.

Dorking har ett milt, godmodigt lynne. Fåglarna är lugna och stillsamma, sällan skvättiga, och tål hantering bättre än många andra raser. Det gör dem lättskötta för trädgårdsägare och hönshållare som vill ha fåglar som är enkla att hantera.

Med familjemedlemmar är Dorking tillmötesgående och tam, särskilt om den hanterats sedan tidig ålder. Rasen är inte aggressiv mot människor. Hönorna är tysta större delen av året, med den vanliga ökningen i läte kring äggläggning.

I en blandad flock hamnar Dorking ofta lågt i rangordningen på grund av sitt stillsamma lynne, och kan därför bli mobbad av mer framfusiga raser. De kommer i regel bra överens med andra lugna fåglar. Hönorna blir ofta liggsjuka och blir uppmärksamma, pålitliga mödrar, vilket är praktiskt för den som vill kläcka ur sin egen flock.

Dorking är en härdig arvegodsras, men de korta benen och den låga kroppen gör att torr, ren mark är viktig. Blöta eller leriga hägn kan ge smutsig fjäderdräkt och fotproblem. Rasen picker gärna och trivs med tid på gräsmatta.

Fjädervård

• Kontrollera fötterna regelbundet, med extra uppmärksamhet på den femte tån, som kan vara känslig för skador eller fotskabb.
• Undersök fjäderdräkten efter kvalster och löss, särskilt kring stjärten.
• Klipp naglar och den extra tån om de blir för långa eller böjer sig.
• Erbjud en torr sandbadsyta så att fåglarna kan hålla efter yttre parasiter själva.

Motion

• Ge daglig tillgång till ett hägn eller övervakad frigång för picking.
• Se till att marken är jämn, undvik branta sluttningar som belastar de korta benen.
• Använd låga sittpinnar så att tunga fåglar slipper hoppa från hög höjd.
• Strö ut spannmål eller grönt för att uppmuntra naturligt skrapande.

Miljö

Dorking tål kyla relativt väl, men den stora enkla kammen hos vissa varianter är känslig för förfrysning, så ett dragfritt, väl ventilerat hönshus är viktigt under den svenska vintern. Ett välisolerat hus med torr strö gör stor skillnad när temperaturen sjunker under nollan, och bidrar också till jämnare äggläggning under de mörka vintermånaderna. Håll strö torrt och erbjud skugga under varma sommardagar. Eftersom fåglarna sitter lågt mot marken har de nytta av rena, väldränerade hägn.

Dorking behöver ett balanserat, komplett hönsfoder som passar ålder och syfte. Kycklingar börjar med kycklingfoder i krossform, ungdjur går över till tillväxtfoder, och vuxna fåglar får värp- eller underhållsfoder. Eftersom rasen är en långsammare växande köttyp är jämn näringstillförsel viktigare än att pressa fram snabb tillväxt. Ge alltid friskt, rent vatten och erbjud olösligt grus så att fåglarna kan mala sin föda, samt ostronskal som kalciumkälla för värphöns.

Godbitar och tillskott

Godbitar som bladgrönsaker, grönsaker och lite skrapsäd fungerar bra i små mängder och bör hållas under ungefär 10 procent av det totala intaget. Värphöns har nytta av fritt tillgängligt ostronskal för starkare äggskal. Grus behövs för alla fåglar som äter gräs, köksrester eller helsäd, så att de kan mala maten i krävan.

Dorking är en generellt härdig ras med en typisk livslängd på 6 till 8 år. De flesta hälsoproblem är samma parasiter och åkommor som ses hos bakgårdshöns i allmänhet, med några punkter kopplade till rasens kroppsbyggnad. De korta benen och den låga hållningen gör att fot- och benhälsa förtjänar extra uppmärksamhet, och den stora enkla kammen hos vissa varianter kan ta skada av frost under den svenska vintern.

Förebyggande vård

• Erbjud ett torrt, dragfritt, väl ventilerat hönshus.
• Kontrollera fötter, den femte tån och trampdynorna varje vecka.
• Erbjud en sandbadsyta för att hålla kvalster och löss borta.
• Håll foderautomater och vattenkoppar rena och skyddade mot gnagare.
• Karantänsätt nya fåglar innan de släpps in i flocken.
• Följ ett rutinschema för avmaskning och parasitbekämpning i samråd med veterinär.

Dorking hålls som andra vanliga höns, men kroppsbyggnaden kräver några anpassningar. Eftersom fåglarna sitter lågt och har korta ben bör sittpinnarna vara låga och hägnet jämnt och väldränerat. Hönshuset måste vara torrt, dragfritt och väl ventilerat för att skydda mot luftvägsproblem och begränsa förfrysning på kammen under den kalla svenska vintern. Ett välisolerat hus hjälper också till att hålla värpningen jämnare under årets mörkaste månader. Ge generöst med golv- och hägnyta, eftersom rasen är medelstor till stor och picker aktivt.

Checklista för inredning

• Torrt, jämnt och väldränerat hägn.
• Låga, breda sittpinnar som skyddar tunga fåglar och korta ben.
• Ren, torr strö som byts regelbundet.
• En äggkupa per tre till fyra hönor.
• En skyddad sandbadsyta.
• Rovdjurssäkert stängsel och säker inhysning nattetid.
• Skugga på sommaren och en dragfri sittpinne på vintern.

Dorking-ägg ruvas i ungefär 21 dagar, precis som hos andra hönsraser. Rasen är känd för att bli liggsjuk, och hönorna är uppmärksamma, pålitliga ruvare och mödrar, så naturlig kläckning under en liggsjuk höna är ett praktiskt alternativ. Vid maskinell kläckning bör man hålla standardtemperatur och luftfuktighet och vända äggen regelbundet fram till nedstängningen de sista dagarna.

Kläckningssteg

1. Välj rena, jämnt formade ägg och förvara dem högst 7 dagar, med den spetsiga änden nedåt.
2. Värm kläckmaskinen till stabil temperatur och luftfuktighet innan äggen läggs in.
3. Lägg i äggen och notera datumet; märk varje sida om du vänder för hand.
4. Vänd äggen minst 3 till 5 gånger om dagen till och med dag 18.
5. Genomlys äggen omkring dag 7 till 10 för att kontrollera utvecklingen och ta bort obefruktade ägg.
6. Vid dag 18 (nedstängning), sluta vända och höj luftfuktigheten inför kläckningen.
7. Låt kycklingarna stanna i kläckmaskinen tills de är torra och fluffiga, flytta dem sedan till en varm brooder.